Det var i fyran vi fann varandra, på en träslöjdslektion.

Vi byggde ett kanin hinder, och vi bestämde oss för att leka med våra kaniner.

Redan första dagen hade vi så sjukt kul..

Den sommaren var nog den bästa, jag tror aldrig jag varit så glad och skrattat så mycket.

Men sen kom den dagen då min kanin Sockerbiten lämnade oss.

Bara jag tänker på de får jag tårar i ögonen.

Vi var inte lika mycket då, eftersom vi inte hade något att göra.

Sen kom vi på en ny lek, och då kom vi sådär jättenära varandra igen.

Då blev det liksom Matilda och Lina mot allt, vi var menade för varandra.

Vi gjorde allt tillsammans, köpte samma kläder, vi var som en person.

Jag saknar den tiden.

Men nu, nu har vi båda växt upp och vi glider bara ifrån varandra mer o mer.

Jag vet inte vad som händer, vi har alltid haft kul.

Och det är inte bara Lina jag glider ifrån, utom andra också.

Men nu är man inte liten längre, det finns inte något att hitta på.

Nu tycker man det inte är kul att leka längre, vilket suger!

Jag är verkligen glad att du finns i mitt liv, och är glad över att du är min vän!

Och jag älskar dig, dag in och dag ut.

Du vet vart jag finns om du behöver prata.

Standard, Johan och Madelen, ni är också mina bästa vänner. Jag kan berätta massor till er också, men det är just Lina som är min bästa vän. Men jag älskar er, mera än ni anar!♥

Matilda älskar Lina, massor!

Tillsammans klarar vi allt.